Nyfiket krafsande och rafsande samlar poeten allt möjligt och omöjligt för att bädda mjukare än mjukt. Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt av Eva-Stina Byggmästar som är mästare på att bygga dikt.
Samlar ihop näsdukar, vantar och halsdukar, gungstol, pälsmössor, trasmattor, hyvelbänk och kökssoffa, liksom hyllmeter efter hyllmeter med fågelböcker och väggbonader med ordspråk på marsianska, pelargoner, ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar jag in –
jag drar in allt i holken –
gör det mjuka mjukare och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska ägget: för poesin, dikternas dikt, för barnet med gammelmansansiktet och tusenårssjälen
Vi läser ett utdrag ur dikten Döbeln vid Jutas, ur Fänrik Ståls sägner. Den som valt dikten är Fredrik Mandelin, som tar oss med på en svindlade färd från högstadiet i Holmsund till segrar och nederlag i Österbotten. Däremellan diskuterar vi litterär romantik, realism och bakelser. I Diktskolan handlar det om slutrim. Läs dikten nedan. Välkomna!
Döbeln vid Jutas (utdrag) /—/ ”Herr doktor, flärd är mycket, som vi dyrke, Och bland fritänkare är jag visst en; Två ting dock lärt mig akta läkarns yrke: Min bräckta panna och min vän Bjerkén. Vad ni förordnat, har jag därför tagit, Har som ett barn här legat och fördragit Det batteri, ni radat på mitt bord. Jag vet det väl, ni följer konstens lagar: Men binda de mig här för timmar, dagar, Så bryt dem som en man, det är mitt ord.
Jag vill, jag skall bli frisk, det får ej prutas, Jag måste upp, om jag i graven låg. Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Jutas; Där avgörs finska härens återtåg. Jag måste dit, förrän min trupp är slagen. Skall vägen spärras, Adlercreutz bli tagen? Vad blir, du tappra här, ditt öde sen? Nej, doktor, nej, tänk ut en sats, min herre, Som gör mig för i morgon sjufalt värre, Men hjälper mig i dag på mina ben!”
Den unge läkarn hörde mulen ordet, Dock plötsligt fick hans ädla anlet dag; Han sänkte lugnt, helt lugnt, sin arm mot bordet Och strök det tomt uti ett enda drag. ”Nu, herr general, gör ej min konst er hinder.” – En högre rodnad flög på Döbelns kinder, Och upp han sprang, fast sviktande och svag: ”Hav tack, min unge vän, en kyss på pannan! Ni har förstått mig ni, som ingen annan; Ni är en man, och så är även jag. /—/
Av Johan Ludvig Runeberg (Fänrik Ståls sägner, 1848)
Här får du en dikt av finlandssvenska Märta Tikkanen. Det är Kajsa Sundin, författare och skrivlärare, som valt ut den, och dikten handlar om Odysseus fru Penelope, även kallad Arnaia. Eller kanske handlar den om något annat? Lyssna på ett samtal som böljar mellan närhet och avstånd, skrivande, vävning och att vänta på kärleken. I diktskolan får du veta mer om versfötter. Dikten hittar du nedan.
Jag sitter i rummet med fyra fönster väver min väv, ser ut mot havet Isranden långt borta. Detta är ett hav utan vågor i väntan på att isen ska gå allt nytt och ingenting omöjligt, snart! Jag behöver denna ro vid väven mönstret tar form också om jag inte kan se det för att se mönstret måste jag ha väven på avstånd men jag väver ur en dröm om närhet
