Diktpodden

Avsnitt 15: Bob Hansson och regnet

Publicerad 13 september, 2021

Joakim Sergler läser dikter av Bob Hansson..

Om allt vi släpar på, alla strider vi tar,
om att våga vara rädd och att kanske släppa taget,
handlar detta avsnitt.
Det är Joakim Sergler, gymnasielärare och poet,
som ger oss en dikt av Bob Hansson.
I diktskolan handlar det om versmåttet alexandrin.
Varmt välkomna!

Hur många monument resta
hur många omvägar gådda
fördunklingar
hur många förluster i förtid
ska man behöva bära omkring på?

om du vågar vara rädd
faller jag på knä
om du ber mig

I varje självständighet
vilar det en bön
om motsatsen.

Konsten att låta det regna.

Ge sig.

Bob Hansson (Halleluja liksom, 2005)

3 kommentarer

Avsnitt 14: Anna Greta Wide om att bli brukad

Publicerad 21 juni, 2021

Välkomna till ett avsnitt om missbruk och fåfänga,
tvivel och tro, försiktiga, bittra ateister och rivaler
– ja om oss jobbiga, krångliga människor helt enkelt.
Det är poeten Maria Küchen som ger oss
ett litet saltkorn av Anna Greta Wide.
I díktskolan handlar det om blankvers.
Läs dikten längre ner.

Missbrukad intill oigenkännlighet —
sömnmedel för bråkiga patienter, stilmedel för all-
varliga skribenter, tribunal för bittra rivaler, sä-
kerhetsmarginal för försiktiga generaler, prydnads-
växt för kräsna esteter, fastetext för magra asketer,
medel, medel och medel —

missbrukad som du är,
bruka oss som vi är.
Bruka oss.

Anna Greta Wide (Kyrie, 1960)

Lämna en kommentar

Avsnitt 13: Kent Andersson får oss att flyga

Publicerad 17 april, 2021

Om gömda drömmar, flaxande vingar och en och annan pekpinne
handlar det här avsnittet. Det är Anna Nilsson
som delar dikten Vingen med oss. Det är Kent Andersson
som har skrivit den. Och du får lyssna.
I Diktskolan handlar det om versmåttet hexameter.
Välkommen!

Vingen

Vi går alla omkring med en vinge
som vi inte kan flyga med
som blir till en puckel för oss
som vi måste smyga med.
Vi hade nog kunnat flyga
om inte alla självutnämnda vicevärdar,
skolmästare, konstaplar
och alla de praktiska, taktiska,
nitiska, kritiska,
anemiska, akademiska
felfinnarna med pekpinnarna
hade sagt:
Du kan väl inte flyga!
Håll dig på marken, din envingade djävel!
Och drömmer du ens om att våga
med ett enda vingeslag
pröva din flygförmåga
så tar vi din vinge en dag!
Vi går alla omkring med en vinge,
en dröm, en längtan, en sång.
Tänk om våra vingar finge
flyga tillsammans en gång!
Så om du ser en vinge
flaxa över taken
ska du inte springa hem och bli nervös
du ska bara stanna och begrunda saken
och sen tänka:
”Där är en som sluppit lös.”

Kent Andersson (Visor, dikter ballader 2013)

1 kommentar

Avsnitt 12: Äntligen Södergran!

Publicerad 12 februari, 2021

Hon är barn och kosmos, hetta och svalka, kropp och ande.
Och hon är mycket älskad, Edith Södergran.
Stina Ekblad är vår främsta Södergran-tolkare och hon ger er kronjuvelen av dikter, Landet som icke är.
Hör hennes läsning och lyssna till vårt samtal.
Diktskolan handlar om versmåttet haiku. Förlängt avsnitt.

Landet som icke är

Jag längtar till landet som icke är,
ty allting som är, är jag trött att begära.
Månen berättar mig i silverne runor
om landet som icke är.
Landet, där all vår önskan blir underbart uppfylld,
landet, där alla våra kedjor falla,
landet, där vi svalka vår sargade panna
i månens dagg.
Mitt liv var en het villa.
Men ett har jag funnit och ett har jag verkligen vunnit –
vägen till landet som icke är.
I landet som icke är
där går min älskade med gnistrande krona.
Vem är min älskade? Natten är mörk
och stjärnorna dallra till svar.
Vem är min älskade? Vad är hans namn?
Himlarna välva sig högre och högre,
och ett människobarn drunknar i ändlösa dimmor
och vet intet svar.
Men ett människobarn är ingenting annat än visshet.
Och det sträcker ut sina armar högre än alla himlar.
Och det kommer ett svar: Jag är den du älskar
och alltid skall älska.

Edith Södergran (Landet som icke är, 1925)

Lämna en kommentar

Avsnitt 11: Rupi Kaur provocerar och berör

Publicerad 4 januari, 2021

Hon kallas Instapoeternas drottning, hon har över 4 miljoner följare på Instagram och hennes dikter är översatta till 40 språk.
Ytlig och kommersiell enligt några, autentisk och en feministisk förebild enligt andra.
Vi ger er indisk–kanadensiska poeten Rupi Kaur!
Det är Julia Nilsson, elev på Globala gymnasiet, som har valt.
I Diktskolan handlar det om olika typer av kontraster: paradox, hyperbol och litotes.
Varsågoda!

om jag vill dela mitt liv med en partner
vore det galet att inte fråga mig själv
om den här personen kommer vara någon
jag fortfarande skrattar med
om tjugo år
eller om jag bara är uppslukad av charmen
ser jag oss växa isär
om tio år
eller fortsätter vi växa tillsammans utan slut
jag vill inte bli distraherad
av utseende eller pengar
jag vill veta om min partner tar fram
det bästa eller sämsta i mig
är våra värderingar samma i grund och botten
om trettio år
kommer vi då fortfarande hoppa i säng
som om vi var tjugo
kan jag se oss bli gamla ihop
kämpa mot världen
med ungt blod
i våra ådror

– checklista

Rupi Kaur (ur Solen och hennes rosor 2018, övers Tove Folkesson)

Lämna en kommentar

Avsnitt 10: Stagnelius, åtrån och döden

Publicerad 8 december, 2020

En brudsäng och en grav, dödligt begär, förförelse och kroppens upplösning. Stagnelius möter punk i denna åtråns och dödsdriftens dikt. Det är Per Bengtsson
som valt Till förruttnelsen, Erik Johan Stagnelius kanske svartaste dikt. Lyssna också på punkversionen med Termovante Blå.
Läs hela dikten längre ned.

Till förruttnelsen
Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar — på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng — med nejlikor våren
skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! — i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver
därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda
i gyllene ro.

Erik Johan Stagnelius (1818)

1 kommentar

Avsnitt 9: Marie Lundquist och den trotsiga dikten

Publicerad 29 oktober, 2020

Marie Lundquists dikter har liv, de struntar i förväntningar och regler, de sviker, svälter och dinglar med benen. Just som dikter ska göra. Välkommen att dela dem med oss!
Det är Anna Jarlsson, gymnasielärare i svenska och franska, som delar med sig av dikten Dikten dinglar med benen (se nedan) och det är du som lyssnar. Välkommen!
I diktskolan handlar det om bilder: symbol och allegori.

PS. Om du gillar avsnittet: dela det med dina vänner!

Dikten dinglar med benen över avgrunden
slickar i sig människomörkret

Dikten är en inälva som ryms i munnen

Dikten vet sitt öde:
Förråda språket
spika fast verkligheten i luften

Dikten är en ny navelsträng
istället för den som klipptes av

Dikten begär sitt utträde ur syntaxen

Dikten vet att tystnaden har sitt pris
väver mattor av människotungor

Dikten svälter hellre än tvångsmatas
med modersmålet

Dikten är en susning av det ofödda

Dikten förvandlar papperet
till träd igen

Marie Lundquist (Berör och förstör, 2019)

5 kommentarer

Avsnitt 8: Stanna upp med Werner Aspenström

Publicerad 28 september, 2020

Ibland behöver man släppa alla orden och i stället ta på gummistövlarna. Här får ni en dikt av Werner Aspenström. Gunnar Zetterberg, filmare och medieproducent, har valt dikten Du och jag och världen, som är en hyllning till fotsulan. I diktskolan handlar det om besjälning och personifikation.
Välkomna in!

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Werner Aspenström (Trappan, 1964)

Lämna en kommentar

Avsnitt 7: Bruno K Öijer och fantasin

Publicerad 26 augusti, 2020

Det här avsnittet är en lovsång till en skadad spindel. Det handlar också om sommarlov, skola, skrivande, skadeglädje – och om fantasin som tar oss vart som helst.

Vi får dikten Fantasin av Bruno K Öijer och det är Anne-Marie Körling, lärare och författare, som ger oss den. Vi får också en diktskola som handlar om uppräkningar. Välkomna att lyssna!

Läs hela dikten nedan.

Fantasin

när vi i sjätte klass fick till uppgift
att skriva om sommarlovet
hade jag inte som dom andra
några bilutflykter
eller spännande utlandsresor att skriva om
men jag fick ner några rader
jag skrev att jag hittat en skadad spindel
och lagat benet på den med ett stycke tejp
när juli månad gått var skadan läkt
och jag kunde släppa ut spindeln
såg den snabbt springa iväg ute på gården
bland maskrosorna och gräset

min uppsats fick högsta betyg
var den enda som lästes upp inför klassen
jag satt och skavde i bänken
stirrade upp i taket
och försökte dölja min skadeglädje
över hur lätt det hade gått
att hitta på och luras
och när jag gick hem över skolgården
fanns varken gymnastiksal grus eller asfalt
palmer vajade i vinden
Medelhavet skummade blått och snuddade
vid mina skor
fullmånen rörde sej
gungade som en jojo från någons hand
gömd uppe bland molnen

Bruno K. Öijer (Och natten viskade Annabel Lee, 2014)

5 kommentarer

Avsnitt 6: Tilliten hos Tranströmer

Publicerad 12 augusti, 2020

Om Schubert, tillit och en ledstång i mörker handlar det här avsnittet. Vi ger er del IV ur Tomas Tranströmers dikt Schubertiana, som dagens gäst Pär Lewin Ronnås har valt ut. Pär är pastor i Åbybergskyrkan i Vallentuna.
Välkommen att lyssna till vårt diktprat!
I diktskolan handlar det om anaforer och andra upprepningar.

Läs hela dikten nedan.

Schubertiana IV

Så mycket vi måste lita på för att kunna leva vår dagliga dag
utan att sjunka genom jorden!
Lita på snömassorna som klamrar sig fast vid bergssluttningen
ovanför byn.
Lita på tysthetslöftena och samförståndsleendet, lita på att
   olyckstelegrammen inte gäller oss och att det plötsliga
yxhugget inifrån inte kommer.
Lita på hjulaxlarna som på oss på motorleden mitt i den
   trehundra gånger förstorade bisvärmen av stål.
Men ingenting av det där är egentligen värt vårt förtroende.
De fem stråkarna säger att vi kan lita på någonting annat.
På vad? På någonting annat, de följer oss en bit på väg dit.
Som när ljuset slocknar i trappan och handen följer – med
   förtroende – den blinda ledstången som hittar i mörkret.

Tomas Tranströmer (Sanningsbarriären, 1978)

Lämna en kommentar

Diktpodden Inlägg