Om kärleken till en skrynklig scarf, att klä av sig naken, få klä på sig och bli människa igen. Vara sjuk eller inte sjuk och om lyckan i en ”förlängd användbarhet”.
Det och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Det är vår gäst Ole Lien, ingenjör och pensionär, som ger oss en dikt av fantastiska Nobelpristagaren Wisława Szymborska. Har du inte läst henne än så börja här – genast!
Välkommen att lyssna på vårt samtal!
Läs hela dikten längre ner.
Kläder
Du tar av dig, vi tar av oss, ni tar av er
kappor, jackor, koftor, blusar,
av bomull, ylle, polyesterull,
kjolar, byxor, strumpor, trosor,
lägger dem, hänger dem, kastar dem över
stolar, bänkar, britsar, skärmar;
än så länge, säger doktorn, ingen fara,
klä på er igen, vila ut, res bort,
medicin utifall, till natten, efter maten,
kom tillbaks om en månad, ett år, ett och ett halvt;
där ser du, du som trodde, och vi som var så rädda,
och ni som förmodade, och han som misstänkte,
dags att knäppa, knyta, med ännu darrande händer
tryckknapparna, snörena, hyskorna, spännena,
bältena, knapparna, slipsarna, kragarna
och hala fram ur ärmarna, väskorna, fickorna
den skrynklade prickiga, randiga, blommiga rutiga scarfen
med plötsligt förlängd användbarhet.
Wisława Szymborska (Ur Människor på en bro 1986)
Lämna en kommentar
