Skelett, asflugor, käftsmällar och en vidunderlig skönhet. Häng med i ett samtal om det lägsta och det högsta.
Det är Maria Wiman, lärare och läromedelsförfattare, som ger oss dikten Kadavret av Charles Baudelaire.
Välkommen in!
Hela dikten kan du läsa här nedanför.
Kadavret
Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?
Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.
Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.
Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.
Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.
Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.
En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.
Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.
En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.
Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!
Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.
Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!
Charles Baudelaire (Ur Det ondas blommor 1857,
svensk övers. Ingvar Björkeson
