Att skicka iväg och hålla kvar, att vara nära och att skiljas, att vara generös och ångra sig.
Här kommer en dikt av kära Bodil Malmsten.
Det är Ida Palm Ekspong, journalist, som valt dikten
och det är du som får höra oss prata om den.
Välkommen till ett nytt avsnitt!
Läs hela dikten nedan.
Vi har tyvärr inte rättigheter att visa dikten, men den finns att läsa här.
Lämna en kommentarSkelett, asflugor, käftsmällar och en vidunderlig skönhet. Häng med i ett samtal om det lägsta och det högsta.
Det är Maria Wiman, lärare och läromedelsförfattare, som ger oss dikten Kadavret av Charles Baudelaire.
Välkommen in!
Hela dikten kan du läsa här nedanför.
Kadavret
Minns ni, min älskade, synen vi såg
i sommarens milda ljus
denna morgon: ett skändligt kadaver som låg
på skogsstigens bädd av grus?
Med lyfta ben som en kvinna i brunst
och svettandes gift som en sjuk
utbjöd det fräckt sin av febrig dunst
stinna, obscena buk.
Och solen stekte detta ruttnande djur
för att upplöst och hundrafalt
kunna ge åter till moder Natur
vad hon hopfört till en gestalt.
Långsamt såg himlen ett stolt skelett
slå ut, likt en blomma mot skyn
så tung var dess stank att ni vacklade lätt
och det svartnade för er syn.
Kring buken surrade asflugors flock
medan larvernas svarta här
flöt fram likt en vätska, seg och tjock,
över lemmar som sakta föll sär.
Allt sänktes och steg likt ebb och flod
eller frambröt i bubblande skred
som om kroppens liv, där den pöste, bestod
i att mångfaldigt brytas ned.
En sällsam musik steg upp därifrån
som från vindar, bäckar och träd
eller vannan där bonden med lugn, monoton
rörelse rensar sin säd.
Och formerna suddades ut och försvann
likt en skiss, en vag, nästan död
dröm som konstnären bara kan
gestalta med minnet som stöd.
En otålig hynda bevakade oss
bakom klippan, i lystet begär
att från liket, så snart vi gått, slita loss
det stycke hon kvarlämnat där.
Och dock skall ni likna en gång detta as
och denna besmittelses pust
Ni, solen i min värld, mina ögons extas,
min ängel och högsta lust!
Ja, detta, min drottning, väntar er
då ni biktat och blivit smord
och lagts under gräs och blommor som ler
att bland knotor multna till jord.
Säg åt masken då, när dess kyss er förött,
att formen, allt det som var
av himmelskt ursprung i upplöst kött
skall evigt hos mig leva kvar!
Charles Baudelaire (Ur Det ondas blommor 1857,
svensk övers. Ingvar Björkeson
Om kärleken till en skrynklig scarf, att klä av sig naken, få klä på sig och bli människa igen. Vara sjuk eller inte sjuk och om lyckan i en ”förlängd användbarhet”.
Det och mycket mer pratar vi om i det här avsnittet. Det är vår gäst Ole Lien, ingenjör och pensionär, som ger oss en dikt av fantastiska Nobelpristagaren Wisława Szymborska. Har du inte läst henne än så börja här – genast!
Välkommen att lyssna på vårt samtal!
Läs hela dikten längre ner.
Kläder
Du tar av dig, vi tar av oss, ni tar av er
kappor, jackor, koftor, blusar,
av bomull, ylle, polyesterull,
kjolar, byxor, strumpor, trosor,
lägger dem, hänger dem, kastar dem över
stolar, bänkar, britsar, skärmar;
än så länge, säger doktorn, ingen fara,
klä på er igen, vila ut, res bort,
medicin utifall, till natten, efter maten,
kom tillbaks om en månad, ett år, ett och ett halvt;
där ser du, du som trodde, och vi som var så rädda,
och ni som förmodade, och han som misstänkte,
dags att knäppa, knyta, med ännu darrande händer
tryckknapparna, snörena, hyskorna, spännena,
bältena, knapparna, slipsarna, kragarna
och hala fram ur ärmarna, väskorna, fickorna
den skrynklade prickiga, randiga, blommiga rutiga scarfen
med plötsligt förlängd användbarhet.
Wisława Szymborska (Ur Människor på en bro 1986, översättning Anders Bodegård)
Lämna en kommentar
Hur länge ska våldet härska, vad är sant och hur vet man egentligen vad som är det rätta? I det här avsnittet är det riksdagens talman Andreas Norlén som ger oss en dikt av skalden Esaias Tegnér. Trots att dikten skrevs för över 200 år sedan så är frågorna aktuellare än någonsin.
Välkommen att lyssna!
Läs hela dikten nedan.
Det eviga
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
väl flyga som örnar hans rykten;
men någon gång brytes det vandrande svärd,
och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld,
och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: kring himmel och jord
genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: ej rotas där ut
från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
de stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
som färgade bågen i skyar.
Det sköna du bildar är mera än stoft,
och åldren dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: med fiken håg
vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga allt rätt,
och bilda det sköna med glädje.
De tre dö ej ut bland mänskors ätt,
och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav, må du ge igen,
blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Esaias Tegnér (1810)
2 kommentarerFrån svartare än svart till en blå rymd och ett blåsippsmanifest!
Att bli hel, slippa frysa och komma upp på rälsen igen. Äntligen får ni en dikt igen av Bruno K Öijer.
Det är Helle Klein, journalist, präst och direktor på Sigtunastiftelsen, som valt dikten och det är du som får lyssna till vårt diktprat.
Välkommen in!
Dikten kan du läsa längre ner.
Jag frös
Jag hade inget att leva för
Månader blev till år
när jag måste ha dragit
min kropp närmare intill mig
Jag måste anat en blå strimma
under alla lager av svärta
Vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart
svartare än svart
låg det på sidan
och under kom
blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej
på sina stjälkar
och slagit ut till
en blå rymd
som långsamt pressade
sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen
igen
Bruno K Öijer (Ur Det förlorade ordet 1995)
Lämna en kommentar
Om att våga ge sig av, om ensamhet och trygghet.
Även en prosabrud kan falla för en dikt – bara det är rätt dikt!
Hör samtalet med prosabruden Katarina Lycken Rüter,
gymnasielärare och författare, som ger oss en dikt av
Erik Gustaf Geijer. En dikt som är lika aktuell i dag
som när den skrevs. Välkommen!
Dikten kan du läsa längre ner.
På nyårsdagen 1838
Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav,
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! – så är hans ödes bud;
och i djupet bor, som uti himlen, Gud.
Erik Gustaf Geijer (1838)
Lämna en kommentarNyfiket krafsande och rafsande
samlar poeten allt möjligt och omöjligt
för att bädda mjukare än mjukt.
Men vad ska det bli?
Vi pratar barnsligheter och tusenårssjälar
i detta avsnitt. Gäst är Hanna Lundström, poet
och ordkonstlärare. Hon har valt en dikt
av Eva-Stina Byggmästar som är mästare
på att bygga dikt.
Samlar ihop
näsdukar, vantar och halsdukar,
gungstol, pälsmössor, trasmattor,
hyvelbänk och kökssoffa,
liksom hyllmeter efter hyllmeter
med fågelböcker och väggbonader
med ordspråk på marsianska, pelargoner,
ejderdunstäcken och filtar av lump
allt drar
jag in –
jag drar in allt
i holken –
gör det
mjuka mjukare
och än mer mjukt – bäddar för det kosmiska
ägget: för poesin, dikternas dikt,
för barnet med gammelmansansiktet
och tusenårssjälen
Eva-Stina Byggmästar (ur Orkidébarn 2018)
Podcast: Play in new window | Download
Subscribe: Apple Podcasts | RSS
4 kommentarerLyssna till ett samtal om kärlekens verkliga färg,
om jamande träd och sår som täcks av snö.
Det är Mimmi Palm som ger er en dikt
av Jila Mossaed, poet och akademiledamot.
Läs dikten längre ner.
I Diktskolan handlar det om sonettkransen,
som är kronan av versmått.
Det snöade hela natten
Det snöade hela natten
kärleken är vit
Går på kärleken
trampande
Skogen jamar
små bitar av ljus
gungar i träden
Kärleken täcker såret
bristen, själens fläckar
Vi sjunger högt
jag och de osynliga
jag och de ordlösa
Jila Mossaed (ur Vad jag saknades här 2018)
Lämna en kommentar
Ska man ta den där taxin eller ska man stå kvar?
Kan man verkligen välja?
Och vad har lyckan för färg?
Det är Petra Stureson som ger oss en dikt
av svensk-norske poeten Jan Erik Vold.
I diktskolan handlar det om sonetter.
Välkomna!
(Petra ligger förresten bakom det populära instagramkontot Lyrikbänken, in och följ!)
#lyrikbanken
OM SORGEN OCH LYCKAN
Du vet att
sorgen
är
en svart taxi, när det står en ljusblå
strax
intill. Och vad lycka är? Det är att vara
ensam
och veta det. Att stå kvar
på hållplatsen
och
ha
det bra!
Jan Erik Vold (En som hette Abel Ek 1988)
Om kultureliten, att ha ont i barfotafötterna och att sakna ord handlar det här avsnittet.. Det är Johan Sund som har valt en kär dikt av Nils Ferlin. Häng med och lyssna på vårt diktprat!
I diktskolan handlar det om limerickar.
Välkommen!
Läs dikten längre ner.
Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.
Vad var det för ord — var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu — förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.
Nils Ferlin (Barfotabarn 1933)